förlåt

Om du bara skulle veta hur ont det gör när jag vet att jag gör fel.
Om du bara skulle veta hur mycket jag önskar det vore som förut, såg en konversation från då och ville bara lägga mig ner och låta allt besegra mig.
Om du visste hur mycket du faktiskt betyder för mig.
Men jag bara gör precis motsatt vad som är rätt, hela tiden, vad är det som drar mig ditåt?
Att jag inte bestämmer över mig själv överhuvudtaget, antagligen.

Jag ville så gärna säga hur mycket jag ångrar mig, men vet du vad?
orden stannade med en äckligt tryckande klump i min strupe.

Jag borde kanske inte publicera detta men du läser det ändå inte.
Och alla andra som råkar se det, vet inte vem det handlar om, så det spelar ingen roll.

Jag saknar dig så sjukt mycket, och jag ska berätta det, när jag svalt den kväljande känslan.

Förlåt för att jag är som en omogen fjortis och skriver ut det på bloggen men när jag inte orkar få fram ens ett ord irl.


<3